söndag 10 januari 2010

Twenty years (of strangers looking into each other's eyes)



Jahopp. Då var jag tjugo då. Känns fett konstigt faktiskt om jag ska vara ärlig. Liksom, man är fortfarande ung, fast på ett mer vuxet sätt. På nåt vis. Det är nu man ska göra alla vuxengrejer. Plugga och sånt. Jag hann knappt öppna sista paketet imorse innan mamma frågade om inte jag och min pojkvän skulle förlova oss snart! Det är nu man ska "bli normal". Men hallå, jag vill fortfarande bara sitta på gräset i parken och lyssna på bandare och dricka cider. Jag vill fortfarande kolla på Vänner och sy hela nätterna istället för att sova och jag vill fortfarande bli löjligt glad av att dansa till en bra låt och jag vill fortfarande göra dumma grejer. Jag har varit tonåring SKITLÄNGE, och nu plötsligt bah är man inte det längre. Och kommer aldrig bli igen. Det är nu folk börjar förvänta sig grejer av en, verkligen på riktigt. Tjugo år låter jättemycket. Det är liksom... nästan tjufem!!! Då ska man ju ha jobb och grejer. Vara "klar" och veta vad man ska göra av livet. Men jag känner mig typ hundratusen år ifrån den bilden! Jag känner mig fortfarande som hon som satt och skrev och skissade på bussen i blöta converse och polotröjor. Hallå.

Ja, såhär såg jag i alla fall ut på den stora dagen!



























Twenty years (of strangers looking into each other's eyes)
So. Now I'm twenty. Feels really weird actually! I mean, twenty years is still young, but in a more adult kind of way. This is when you're supposed to really start being an adult. Get an education and such. I could barely get out of bed this morning before my mother asked me if me and my boyfriend were getting engaged any time soon! This is when you're supposed to "get normal". But you know, I still just want to hand out in the park listening to old mixtapes and drinking cider. I still want to watch Friends and make dresses all night instead of sleeping, I still want to get ridiculously happy from a good song and I still want to do stupid things! I've been a teenager for AGES, and then suddenly I'm just not. Never will be for my whole life! This is when people start to expect stuff from you, for real. Like getting engaged (I know, we've been together for four years so it would actually not be weird at all if we got engaged, but still it feels so... far away!). Twenty years sound so much. I mean, it's... almost twentyfive!!! I feel a hundred thousand years from twenty five. I still feel like the girl who used to write and draw scetches on the bus, wearing converse and turtlenecks.
Anyway. This is what I wore on the big day!
.

3 kommentarer:

  1. Men åh, 20 är ju ingenting! Och man kan ju ligga i parken, dricka cider och lyssna på blandband, dansa sig galen till en bra låt och allt det där hela livet. För övrigt ska man skita i vad folk tycker att man ska göra, de lever ju inte ens liv (men jag kan ju erkänna att vara förlovad är rätt flott). Jag fyllde 30 för ett halvår sen, har kanske, kanske kommit på vad jag ska göra när jag blir stor, syr nätterna, dagarna och hela tiden ist för att plugga, dansar i köket med min kille och allt sånt där. Det blir inte så stor skillnad bara för att man blir äldre, man har bara levt en stund till lixom.

    SvaraRadera
  2. Åh, det där hjälpte jättemycket! :) Tack sötnos!

    SvaraRadera
  3. I miss being 20. I was 20 when I got married. I love your petticoat so much. very pretty. Happy Birthday!

    SvaraRadera